2012-06-24 23:07 #0 av: [Nathalie62]

Det finns en smärre djungel av förkortningar och begrepp inom mobil radiokommunikation och det kan vara svårt att vara fullt bekant med alla termer. Jag ska utan att gå in på alltför många tekniska detaljer försöka reda ut fackuttrycken på ett enkelt och smidigt vis.

WAP – första tekniken som gjorde att mobila enheter kunde utnyttja World Wide Web. WAP (”Wireless Application Protocol”) är en global och licensfri standard, ett protokoll, som innehåller regler för hur information skickas mellan internet och mobiler. WAP kan använda sig utav både GSM och GPRS för att skicka och ta emot data.

GPRS – står för ”General Packet Radio Service” och beskrivs ibland som ”2.5G” eftersom det är ett slags mellanting mellan andra och tredje generationens mobiltelefoni. Tekniken tillåter att en mobil enhet är ständigt uppkopplad mot internet och erbjuder hastigheter mellan ~30 – 100Kbit/s.

Data skickas i paket och till skillnad mot traditionell GSM ingår information om sändare och mottagare i dessa paket. GPRS kom till Sverige år 2000 men slog igenom först 2002. Operatörer tog betalt för GPRS utifrån mängden överförd data och själva tiden man varit uppkopplad var oväsentlig.

EDGE – är en akronym för ”Enhanced Data Rates for GSM Evolution” och precis som GPRS är det en uppgradering och förfining av GSM-tekniken. Med EDGE går det att erhålla högre dataöverföringshastigheter än med GPRS. För EDGE klass 10 kan man exempelvis uppnå 236,8Kbit/s ner och 118,4Kbit/s uppströms.

Även EDGE kallas ibland för ”2.5G” och när man ser ett ”E” i notifikationsfältet på sin Android betyder det att man är uppkopplad via EDGE.

3G – tredje generationens mobilkommunikation som tog över efter GSM. Den största skillnaden mellan GSM och 3G är överföringskapaciteten. Allt fler mobiler började bli uppkopplade mot nätet och det behövdes helt enkelt snabbare överföringshastigheter för att kunna utnyttja internets potential.

3G är i regel omkring 40 gånger snabbare än GSM och inledningsvis ansåg man att videosamtal var den största fördelen med den utökade bandbredden. När 3G först lanserades i Japan av operatören NTT Docomo år 2001 visade det sig emellertid att de populäraste användningsområdena var nedladdning av musik och program.

I Sverige började 3G-tekniken slå igenom 2003.

UMTS/WCDMA – UMTS står för ”Universal Mobile Telecommunications System” och är en teknisk standard för 3G-telekommunikation.

WCDMA betyder “Wideband Code Division Multiple Access” och är också en teknik som accepterats som standard för 3G. Enkelt uttryckt kan man säga att WCDMA är ett ”air interface” för UMTS.

Ett ”air interface” är den radiobaserade kommunikationslänken mellan mobilstationen, det vill säga själva mobilen, och basstationen. För mer information om skillnaden mellan WCDMA och UMTS kan man med fördel kika på dessa två artiklar.

HSDPA/HSUPA – detta kallas ofta för ”3.5G” och en ännu vanligare benämning i Sverige är ”Turbo-3G”. De är uppgraderingar av WCDMA-protokollet som ger högre överföringshastigheter i 3G-näten.

HSDPA står för ”High-Speed Downlink Packet Access” och gäller nedladdning. Hastigheterna kan nå 14,4Mbit/s. Operatören Tre lanserade sitt HSDPA-nät i Sverige 2006.

HSUPA står för ”High-Speed Uplink Packet Access” och gäller uppladdning till nätet. Tekniken tillåter att data laddas upp i cirka 5,76Mbit/s.

4G fjärde generationens mobilkommunikation som är på väg att ta över efter 3G. För att en kommunikationsteknik formellt ska få kallas ”4G” krävs att nätet kan erbjuda hastigheter på cirka 100Mbit/s för mobilanvändare och runt 1Gbit/s för stationära användare, allt enligt standardiseringsorganet ITU. I bland annat USA fuskar vissa operatörer och benämner sina nät som ”4G” utan att de faktiska kraven uppfyllts.

LTE – är vad många numera kallar för 4G och akronymen representerar ”Long Term Evolution”.